Han

Vi ses, flera gånger i veckan. Han ringer, varje dag. När vi ses är det utan stora planer. Han kommer förbi. Vi tar en promenad, äter lunch på en thairestaurang, kollar på tv i soffan. Det händer att han somnar där, med armen omkring mig. Jag tror att vi kommer från olika världar på något sätt, men jag har inte klart för mig hur.

När han kom förbi i går hade han en present till mig. Det gjorde mig nervös och rörd. Vad kan han möjligtvis komma på att ge mig efter så kort tid? Han fick ett infall, sa han. Hade slagit in den i julpapper. Det visade sig vara ett par hörlurar till min ipod. Mina hade gått sönder. Insåg att det nog var det bästa han möjligtvis kunde ge mig. Vad jag behövde och ville ha.

Fint med blommor

I dag blev vi, jag och mina kollegor, avtackade på jobbet med blommor och glass. Inte för att vi ska sluta, utan för att vi ska byta avdelning.

Det är någonting med blommor. De ger mig en positiv kick. Har ställt dem i en vas på köksbordet och varje gång jag råkar se dem blir jag glad.

Nya kapitel

Nu har jag lämnat in sista uppgiften till kursen jag gått under våren. Det känns konstigt tomt. Så mycket tid som det har tagit.

Som en fin belöning ska jag gå på ”The last Bounce” i morgon med min syster. Tror det blir en superkväll.

En ny någon har gjort entré i mitt liv. Alla dessa personer som kommer och går. Som utgör olika kapitel i mitt liv. Jag har märkt att det oftast tar slut lika fort som det började. Gör mig avvaktande, tänker att det kanske inte blir mer.

Jag vet inte vad jag vill ha längre och därför väntar jag bara på att den där känslan ska komma. Känslan av att det inte riktigt känns rätt eller kanske att han svalnar och glider bort. Då är det bara att gå vidare. Innan dess hinner jag ta emot hans ivriga kyssar, lyssna till de vackra orden och känna hans doft i min tröja när han gått.

Sol och mörker

På en plaststol vid Nytorget med saffran och pekannötkola i bägare. Första glassen i solen.

Sitter kvar vid datorn och pluggar efter jobbet. Stopp i tunnelbanan, någon har dött. När klockan närmar sig sju bestämmer jag mig för att det är dags att ta sig hem. Släcker ner skärmen och beger mig ut i skymningen . Tänk att livet ändå fortsätter som vanligt utanför medan räddningstjänsten arbetar med att samla ihop delar av en människa. Försöker vifta bort, men lite av mörkret stannar kvar.

Traskar genom stan och ser på bussarna att det fortfarande är stopp. Människor står upptryckta mot fönstren och jag tänker-”nej, inte jag”. Traskar en bit och lyckas ta mig hem från en station längre bort.

På min hemstation ligger en man på asfalten. Väktarna försöker få liv i honom och han tycks muttra något. Byxorna är nerpissade och han håller hårt i blåa systemkassen. Åter mörkret, det finns där men jag vill inte se det. Är det fegt?