Solen skiner hela dagarna och jag blir alldeles matt av värmen. Men vad gör väl det, semester. Underbart!
Spenderar förmiddagen på en filt i gräset med en bok under näsan. Funderar lite över mötet kvällen innan. Hade inga förväntningar, tänkte mest att det kunde vara trevligt att fylla måndagskvällen med något. Möttes vid tunnelbanan och promenerade längs med vattnet. Slog oss ner på kajkanten med varsin glass och kaffe. Solen gick långsamt ner bakom oss och jag insåg att jag glömde bort mig själv. Inget behov av att tänja och böja för att få samtalet att fungera. Bara vara. Tillbaka vid tunnelbanan säger han att han haft trevligt. Vi kramar om varandra och säger att vi ska höras. Men när jag ligger på filten i gräset med min bok funderar jag över fortsättningen. Inser att jag vill att vi ska höras, men jag kommer inte att höra av mig. Jag är för trött av allt som varit. Trots att jag vill är jag även beredd att låta det rinna ut i sanden. Kanske för att jag tappat hoppet lite.
Men han hör av sig. Frågar om min dag och om vi kanske kan ses till helgen igen eller så om jag har lust.
