”Det kanske äntligen ordnar sig nu” säger hon i telefonen, min mamma. Hon syftar på sina döttrar som nu äntligen börjar få ordning på tillvaron efter ett par livskriser. Och vad jag hoppas att hon har rätt.
Men livet är så skört, kan vändas uppochner på ett ögonblick. Jag tänker på en vän som berättade häromdagen att hans pappa fått cancer, som spritt sig. Först tänkte jag att det var himla trist. Visste ju att han varit sjuk, men inte att det var så illa. Men om jag tänker mig att det skulle vara min pappa inser jag att det är så mycket mer än trist. För mig är det omöjligt. Det får bara inte hända. Att någon jag älskar blir sjuk, allvarligt sjuk. Och det är väl därför det är så svårt att släppa in någon ny. Men nu verkar allt som sagt vara under kontroll så det är bara att hålla tummarna att inget oväntat händer.
Kvällens hoppfulla låt: Something Good Can Work - Two Door Cinema Club
