Jag går igenom korridoren med alldeles för hög puls och vidare in i hissen som tar mig ner till markplan. Genom restaurangen, ut på innergården och genom snurrdörren till höger. Går runt lite innan jag hittar hissen upp till plan sex och sedan in på kommunikationsavdelningen som sitter i ett fint gammalt hus med höga fönster. Betydligt finare än min arbetsplats med gnisslande linoleumkorridorer.
Jag frågar ett bekant ansikte efter chefen trots att jag vet vart hon sitter. Jag känner mig spänd som en fjäder och kan inte riktigt få till en helt avslappnad hållning. Men jag sätter mig lydigt mittemot henne och försöker berätta vem jag är. Hon ler varmt och jag gillar henne direkt.
Jag har bett att få prova på att jobba hos dem en period, för att lära mig mer. Det är förstås en del av min utvecklingsplan, men hon förstår mycket väl att jag är ute efter mer än så. Jag bekänner att jag sökt jobb hos dem, men inte fått det i brist på erfarenhet. Jag har ju rätt kvalifikationer i övrigt, men det räcker liksom inte. Hon säger att hon ser mycket positivt på att jag vill komma dit och prova på jobbet och ser gärna att jag börjar så snart som möjligt.
Samtidigt som det känns som ett steg i rätt riktning för mig, tror jag att det blir tufft att verkligen få ett jobb där. De vill ju förstås utnyttja möjligheten till extra arbetskraft som inte kostar dem något och jag vill förstås försöka ta en genväg till det jobb som jag så länge hoppats på.
Jag har fått det svar jag önskat, men känner mig mest orolig och förvirrad. Orolig för att det inte ska vara drömjobbet, orolig för att det ska vara det och att jag inte får stanna kvar. Jag antar att det är en chans värd att ta.
Jag får hälsa på den övriga personalen innan jag går och hon presenterar mig som tjejen som ska provjobba, fast ja, det är ju inte helt klart, men i princip säger hon. Ska bara kolla att vi får grönt av HR-avdelningen och så min chef såklart. Sen gäller det alltså att försöka göra sig oumbärlig.
