När jag kommer hem från jobbet drar jag på mig springskorna och beger mig ut. Till en början känns det tungt. I skuggan av träden hör jag vågor skölja in. Samlar mig för den branta backen. På ängen, små lammungar, och jag kämpar vidare mot nästa backe. Kroppen vill ge upp, stanna och pusta ut, men jag bestämmer. Fortsätter och tillslut har jag tagit mig runt och tillbaka till startplattan som utgörs av en träbro. Det känns bra, jag är nöjd.

Hemma ser jag att han har ringt, men bara för att säga att han är sjuk. Sjunker ner i soffan och smuttar på vinet som blev kvar från gårdagen. Anade redan i morse. Han satt sammanbitet vid frukostbordet och ville inte ha annat än en kopp the. Försökte göra glad, men han nappade inte. I trapphusset satt en lapp om en besiktning jag alldeles glömt av. På Centralen hade man spärrat av min vanliga väg och på jobbet fick jag direkt ta tag i ett litet problem som involverade inställda tåg, inbjudna gäster och stress, men som slutade med en ganska intressant kurs.

Nu i soffan efter min joggingtur är jag ändå ganska nöjd.

Kvällens musik: What I’m looking foor – Brendan Benson

Ny lycka

Jag vaknar med en molande huvudvärk, sov för länge och det är okej. Äter frukost i soldränkt lägenhet. Jag ska göra färdigt de sista kompletteringarna för kursen i dag, men lockas i stället av en fika med vännerna. Vi sitter länge och småpratar om de små och stora sakerna i livet.

När jag kommer hem blir jag trött, för jag vet vad som väntar. När jag väl tar tag i det går det lättare än jag trott och nu är jag klar. Det har varit svårare på slutet, distraherats och tappat fokus. Och denna någon som distraherar hör av sig och vi pratar på om våra olika liv. Jag har gått och blivit ganska rädd av mig. Rädd att bli sårad. Ändå visar han klart och tydligt vad han vill, men jag har blivit lurad tidigare.

Han vill att vi reser bort tillsammans, men jag vågar inte riktigt svara. Innan vi somnar säger jag att jag måste förnya mitt pass. Det har blivit en symbol för att ”vi” finns i framtiden och jag försöker förklara varför jag inte riktigt vågar tro. Alla andra gånger har det inte gått. Jag tänker att nästa gång vi ses ska jag ge allt, släppa taget, men så får jag inte fram det. Och när jag säger att jag tycker om honom svarar han att han tycker om mig också, så mycket.

Det känns som en lyx att vakna upp och mötas av ett leende. Täcket som sparkas undan och hans famn. Hjärtat som bankar mot mitt. Att få äta frukost tillsammans innan vi skiljs åt. På ytan som vanligt, men inom mig finns en ny lycka.

Efter en månad...

Vad jag känner svävar lite ovanför just nu. Jag når inte. Hemma från jobbet och innan jag sparkat av mig skorna kikar jag in genom badrumsdörren. Den gröna tandborsten i glaset bredvid min. Sedan sovrumsdörren och virrvarret av täcken och kuddar. I köksfönstret en ensam röd ros i en vas. Den slokar lite trots att jag verkligen försökte få den att trivas.