Jag vaknar med en molande huvudvärk, sov för länge och det är okej. Äter frukost i soldränkt lägenhet. Jag ska göra färdigt de sista kompletteringarna för kursen i dag, men lockas i stället av en fika med vännerna. Vi sitter länge och småpratar om de små och stora sakerna i livet.
När jag kommer hem blir jag trött, för jag vet vad som väntar. När jag väl tar tag i det går det lättare än jag trott och nu är jag klar. Det har varit svårare på slutet, distraherats och tappat fokus. Och denna någon som distraherar hör av sig och vi pratar på om våra olika liv. Jag har gått och blivit ganska rädd av mig. Rädd att bli sårad. Ändå visar han klart och tydligt vad han vill, men jag har blivit lurad tidigare.
Han vill att vi reser bort tillsammans, men jag vågar inte riktigt svara. Innan vi somnar säger jag att jag måste förnya mitt pass. Det har blivit en symbol för att ”vi” finns i framtiden och jag försöker förklara varför jag inte riktigt vågar tro. Alla andra gånger har det inte gått. Jag tänker att nästa gång vi ses ska jag ge allt, släppa taget, men så får jag inte fram det. Och när jag säger att jag tycker om honom svarar han att han tycker om mig också, så mycket.
Det känns som en lyx att vakna upp och mötas av ett leende. Täcket som sparkas undan och hans famn. Hjärtat som bankar mot mitt. Att få äta frukost tillsammans innan vi skiljs åt. På ytan som vanligt, men inom mig finns en ny lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar