Det är söndag i soffan med tända ljus och politisk duell på teven. Försöker förstå vad de säger och jag inbillar mig att jag fattar en del, men förstår samtidigt att något är riktigt fel när jag börjar tycka synd om Reinfeldt. Inte för att han är Sveriges statsminister, med fet plånbok och fin kostym i teve. Det måste vara något annat (förutom att jag inte tänker rösta på honom), men sen försvinner känslan och jag känner mig bara tom.
Det har varit en fin helg. Jag har en känsla av att allt är så bra nu och då tappar jag något. Drömmarna, längtan eller så är jag bara skraj. Mitt i allt, när allt känns så bra är det som att ensamheten kommer krypandes. Rädd att saker inte ska bli av, att vardagen ska ta över och känslorna svalna. Att jag ska bli besviken.
Vi tog pendeln till en annan del av Stockholm där vi åt middag med hans familj. Alldeles innan bekände han att det var första gången de fick träffa en flickvän till honom och det kändes liksom lite större då (för mig, antagligen även för dem). Men det blev en trevlig kväll och på pendeln hem kändes det annorlunda. Det kändes mer verkligt, att jag är hans flickvän nu som han åker hem tillsammans med. Inte bara tjejen han träffar.
I mataffären dagen efter ser jag någon från ett tidigare liv. En biperson, men som ändå får mig att minnas den tiden. Han står där med en annan tjej än då och jag funderar på om jag ska hälsa. Bestämmer mig för att det inte är en bra idé. Känner mig matt och rufsig i håret efter kärleksfullt omtumlande i soffan. Hälsade inte utan skyndade förbi med shoppingkorgen i högsta hugg. Har det bättre nu och inget större intresse för det som var.
