På spåret

På perrongen en kväll. Högljudda gäng med ölburkar i handen. En kille står på spåret och kissar. Han ställer sig mitt på rälsen med utsträckta armar vid tunnelns mynning. Tror han är odödlig. Tåget ska komma om sex, nej fem minuter.

Så händer något, det börjar knäppa i skenorna och ett ljus sprider sig i tunneln. Texten på skylten ändras till ”INGEN PÅSTIGNING” och killen hinner klättra upp på perrongen när tåget dundrar förbi. Känner en huvudvärk sprida sig och inser att jag biter ihop käkarna och inom mig skriker jag ”DIN JÄVLA IDIOT, ÄR DU INTE KLOK!!!”, men det stannar där.

Stunder av ingenting

Så vaknar jag upp till mörker och frost. Å andra sidan känns det som om jag inte vaknat alls de senaste dagarna. Inte förens kvällen är på väg att ta slut och det är dags att gå och lägga sig igen.

Karusellen har snurrat så snabbt på sista tiden och jag har inte fått de där välbehövda stunderna av ingenting. Jag tycker ju om när det händer saker, men nu vore det skönt med en helg utan planer.

Den senaste helgen blev det nästan ingen sömn och jag vaknade med en intensiv huvudvärk och en känsla av att inte vilja röra mig alls. Och trots att jag bara önskade att det inte var så kändes det skönt att få den där filten och handen som strök över håret och frågan om jag ville ha något.

En ny framtid (och oåterkalleligt vuxen eller?)

Nu är framtiden här och jag har nått dagen då allt ska förändras. Och jag väntar på det.

Det har varit en speciell helg på flera sätt. Framförallt en fin helg, fina upplevelser med mina närmaste.

På skön brunch med för mycket god mat och plötsligt har jag placerats på en stol med en manskör som sjunger om Jenny och jag tänker att det känns som jag drömmer. Men det är verkligt. Ser ut över alla dessa människor som sjunger för mig i olika stämmor och handen som håller mig för att jag inte ska falla. Sen beger vi oss till chokladfestivalen och smakar på choklad efter choklad trots att vi för länge sedan är proppmätta.

Så är alla vinglasen diskade och lägenheten nästan återställd i normalläge. Jag är trött och redo att vakna upp till en ny arbetsvecka. För det här är en söndagskväll som jag inte tänker känna sorg över. Allt roligt är över för denna gång och jag är nöjd. Allt blev som jag ville.

So it's over - Weeping Willows

Inte riktigt bra

Söndag kväll har blivit min fiende. Helgen är nästan över, allt roligt förbi och ännu en arbetsvecka att vakna till. Det känns sorgligt varje gång.

Lördagen spenderade jag med att åka kors och tvärs med tunnelbana, buss och pendeltåg till 3-årskalas, 30-årsfest och en inflyttningsfest däremellan. Det blev allt som allt en mycket trevlig dag, kväll och natt. Vi kom hem mycket sent och jag välte ner sänglampan i min fumlighet. Glassplitter över golvet och nästa morgon vaknade jag med huvudvärk i en skitig lägenhet med trasig sänglampa.

Och nu känner jag den här känslan av obehag och något extra den här söndagen för jag tänker på att om en vecka är det jag som fyller 30. Tänkte först att det skulle bli mysigt, lugnt, med familj och vänner. Åh nu vet jag inte, kan jag inte bara få en time out och fundera. Min oroliga själ har vaknat till och jag vill nog inte fylla 30 i alla fall. Det känns inte riktigt bra. Nej, det känns inte alls bra.

Och kvällens låt: Hope There's Someone - Antony & The Johnsons

Bara är

Fastnar här. Ja jag vet, blommorna ska vattnas och disken diskas, strykbrädan ställas undan och tvätten måste på något vis ta sig från torktumlaren till garderoben. Men nu sitter jag här och bara är.

För jag är sådär fånigt kär. Jag har ju varit det ett tag nu, men det går liksom inte över. Å helgen har varit en skön blandning av honom, fika, vännerna, solsken och en terrakotta armé.

Och kvällens låt: Kom Igen - Steget