Tillbaka till normalläge

Snart jul och vi dricker glögg, bakar kakor och tänder ljus. I morgon är sista dagen på mitt tillfälliga jobb och på måndag är jag tillbaka på min ordinarie tjänst. Det känns skönt. Jag har insett nu att det inte riktigt är samma sak att ha skrivandet som arbete som att bara skriva för nöjes skull. Det blir nästan plågsamt att försöka formulera sig hela tiden. Jag tappar helt lusten och det känns som jag tappat orken också någonstans på vägen.

Om målet som försvann

Det har gått två veckor drygt. Knappt sex kvar och det känns långt. Det kanske bara är den här känslan av att vara ny och osäker, men jag trivs inte. Tycker inte alls att det är särskilt kul och då menar jag bara jobbet. Kollegorna är bra.

Jag har skrivit ett par artiklar till hemsidan och börjat lite med att ta fram en broschyr. Något som jag verkligen trodde jag skulle tycka om att göra, men jag känner ingen entusiasm alls. I dag följde jag med på ett seminarium där det visade sig att jag skulle agera fotograf. Ljuset var inte det bästa och kameran var helt ny för mig. Räddade bilderna så gott jag kunde i Photoshop. Väl hemma hade jag ingen energi kvar. Min sambo berättade att jag gnisslar tänder i sömnen och jag känner en viss olust när jag går till jobbet.

Det här är egentligen inget stort problem eftersom jag har ett annat jobb egentligen, men jag känner mig förvirrad. Trodde det var det här jag skulle sträva efter och nu vet jag inte längre. Jag tappade liksom helt energin. Jag ska självklart ge det mer tid, se om jag blir mer bekväm med jobbet och kanske hittar någon slags gnista.

Kanske ett steg i rätt riktning

Jag går igenom korridoren med alldeles för hög puls och vidare in i hissen som tar mig ner till markplan. Genom restaurangen, ut på innergården och genom snurrdörren till höger. Går runt lite innan jag hittar hissen upp till plan sex och sedan in på kommunikationsavdelningen som sitter i ett fint gammalt hus med höga fönster. Betydligt finare än min arbetsplats med gnisslande linoleumkorridorer.

Jag frågar ett bekant ansikte efter chefen trots att jag vet vart hon sitter. Jag känner mig spänd som en fjäder och kan inte riktigt få till en helt avslappnad hållning. Men jag sätter mig lydigt mittemot henne och försöker berätta vem jag är. Hon ler varmt och jag gillar henne direkt.

Jag har bett att få prova på att jobba hos dem en period, för att lära mig mer. Det är förstås en del av min utvecklingsplan, men hon förstår mycket väl att jag är ute efter mer än så. Jag bekänner att jag sökt jobb hos dem, men inte fått det i brist på erfarenhet. Jag har ju rätt kvalifikationer i övrigt, men det räcker liksom inte. Hon säger att hon ser mycket positivt på att jag vill komma dit och prova på jobbet och ser gärna att jag börjar så snart som möjligt.

Samtidigt som det känns som ett steg i rätt riktning för mig, tror jag att det blir tufft att verkligen få ett jobb där. De vill ju förstås utnyttja möjligheten till extra arbetskraft som inte kostar dem något och jag vill förstås försöka ta en genväg till det jobb som jag så länge hoppats på.

Jag har fått det svar jag önskat, men känner mig mest orolig och förvirrad. Orolig för att det inte ska vara drömjobbet, orolig för att det ska vara det och att jag inte får stanna kvar. Jag antar att det är en chans värd att ta.

Jag får hälsa på den övriga personalen innan jag går och hon presenterar mig som tjejen som ska provjobba, fast ja, det är ju inte helt klart, men i princip säger hon. Ska bara kolla att vi får grönt av HR-avdelningen och så min chef såklart. Sen gäller det alltså att försöka göra sig oumbärlig.

En sån där dag

Det snöar i maj och jag snörvlar mig igenom dagen. Tanken på en joggingtur bleknar i takt med att högen med använda näsdukar växer.

När jag kommer hem ser jag att min cykel har vällt utanför porten och jag kan inte hålla tillbaka ett ”men va fan….” innan jag ställer upp den igen. Hemma lägger jag mig i sängen med en bok. Efter en stund ligger boken bredvid mig och jag tänker att jag bara ska blunda. Känner en duns över bröstet, som en katts små tassar som trampade runt. Jag hinner tänka att jag inte har någon katt när trycket plötsligt ökar, trycker ner mig i sängen så jag får svårt att andas. Kämpar emot tills trycket släpper taget och jag kan ta mig upp till ytan och verkligheten. Så igen, ett nytt tryck. Över halsen denna gång, samma procedur och nästa gång över magen tills jag flämtande rullar runt på sidan. Ibland känns det som om drömmarna blandas med verkligheten och jag får svårt att skilja på vad som är vad. Som om jag hallucinerar. Jag skyndar mig upp ur sängen. På med jackan och ut i regnet och vinden.

Ung och vuxen

Jag har svårt att få ur mig orden nu. Tankarna far runt som vanligt, men blir inte till något. Jag har en hel del att berätta, men ändå stannar allt kvar. Tänker att det inte är så viktigt, men egentligen är det nog bättre att säga mer än inget.

För ett par veckor sedan packade jag ner underställ och tjocktröjor för en weekend i fjällen. Hade inte åkt på flera år och jag kände hjärtat banka när jag for ner för den första backen. Det gick, även om jag inte kände mig särskilt snygg.

Av någon anledning har jag fastnat i ett mellanting mellan vuxen och barn, vet inte riktigt vad jag ska se mig som. I skidbacken var jag definitivt en snorunge igen. Nu försöker jag vara vuxen med en (minimalt) liten konjak bredvid mig i soffan. Jag har lyft den till munnen flera gånger och ställt tillbaka den igen med en kväljning. I mataffären bad jag att få köpa några trisslotter och kassörskan svarade att då vill hon minsann se min legitimation.
”!!! Eh, jaha ja?” svarade jag aningen förbryllad och räckte fram legitimation. Hade inte ens slagit mig som ett möjligt scenario. Hon tittade på mig igen och sa ”Du ser så ung ut….jag tänkte kanske 22” och så log hon lite ursäktande. Inte vann jag något heller.

Trevlig helg!

Light Switch - Jamie Wyatt

Ett uppvaknande

De senaste veckorna har varit så mörka och jag har inte riktigt känt, som jag brukar. Måndag morgon och en riktigt dålig låt tränger in i mina drömmar. Efter ett tag förstår jag att det är klockradion som försöker väcka mig. Vilken låt minns jag inte längre.

Kämpar som vanligt med att ta mig upp och det är verkligen det värsta på hela dagen. Så står jag i alla fall tillslut i köket, hör vinden utanför och efter en stund känner jag att det är något som inte är som vanligt. Det är nästan lite magiskt och overkligt, men jag känner mig faktiskt pigg och glad. Som om jag äntligen vaknat upp ordentligt.

Året som varit

Ett nytt år och jag funderar vad som hände under det förra. Det började inte helt bra. Något som tog slut innan det riktigt hann börja och det var egentligen inte så starka känslor inblandade. Det värsta var nästan att inte förstå vad som hände. Det gav en något dyster inledning på året. Kände mig nog ganska trött, trött på att leta.

Något annat jag var trött på var jobbet. Känslan av att vi stod och stampade på samma ställe utan att komma vidare. Jag började studera en distanskurs i webbutveckling. Ett sätt att kanske kunna komma vidare på egen hand. Men så skedde det som behövdes. Vi fick en ny chef och flyttades till en ny avdelning där man ville satsa på oss.

På kärleksfronten fortsatte det att gå dåligt och efter ytterligare ett förhållande på ett par månader som tog slut var jag beredd att ge upp. Så när jag minst anade det var han bara där och det var bara så där enkelt och självklart som jag alltid trott att det skulle vara. Jag antar att jag ändå måste ha gjort rätt, trotts att det känns som om jag gjort många felaktiga val. Annars hade jag väl aldrig träffat just honom.

Vad som kommer ske 2011 får vi se. Är det något jag har lärt mig så är det att det sällan blir som man har tänkt sig i alla fall. Men jag tror faktiskt att det kan bli ett bra år.