På en plaststol vid Nytorget med saffran och pekannötkola i bägare. Första glassen i solen.
Sitter kvar vid datorn och pluggar efter jobbet. Stopp i tunnelbanan, någon har dött. När klockan närmar sig sju bestämmer jag mig för att det är dags att ta sig hem. Släcker ner skärmen och beger mig ut i skymningen . Tänk att livet ändå fortsätter som vanligt utanför medan räddningstjänsten arbetar med att samla ihop delar av en människa. Försöker vifta bort, men lite av mörkret stannar kvar.
Traskar genom stan och ser på bussarna att det fortfarande är stopp. Människor står upptryckta mot fönstren och jag tänker-”nej, inte jag”. Traskar en bit och lyckas ta mig hem från en station längre bort.
På min hemstation ligger en man på asfalten. Väktarna försöker få liv i honom och han tycks muttra något. Byxorna är nerpissade och han håller hårt i blåa systemkassen. Åter mörkret, det finns där men jag vill inte se det. Är det fegt?
2 kommentarer:
Inte fegt tycker jag. Det är väl bara så som det är. Det gör dig ju inte lyckligare. Jag tror att det är en strävan hos människan att vilja vara lycklig så därför försöker vi att avskärma oss så mycket som möjligt från sådant som är tragiskt och ledsamt. För det är ju inget du måste bry dig om även om du ser det. Andra tar hand om det i dessa fall.
Maria:
Ja, det är sant. Ibland kan jag ändå tvinga mig själv att se för att jag inte vill vara som alla andra som tittar bort.
Skicka en kommentar