Förändring

Jag borde inte, men kan inte låta bli. Men när jag vaknar en stund senare i soffan känner jag mig inte ett dugg piggare. Någonting har förändrats, i luften eller med ljuset. Kylan tar sig in genom kläderna och får mig att frysa och svettas på samma gång.

När jag promenerar hem från jobbet känner jag mig arg, utan anledning. Väl hemma inser jag att jag känner mig låg, deppig. Även det utan anledning. Det känns som om hösten redan är här och jag vill inte. Sommaren, den behagliga underbara sommaren bara försvann utan förvarning.

Vad som händer

Det är svårt ibland att sortera bland alla händelser, stora som små, och förstå. Vad betyder allt? Är det något att lägga vikt vid eller är det bara en massa slumpvisa händelser som ibland vävs samman?

Jag noterar en man framför mig, på trottoaren. Han ser inte mig, går tyst bakom. Han traskar ut i gräset till ett stängsel. Börjar vicka på en varningsskylt som sitter fastnitad i stängslet och jag funderar över om han vill plocka bort den, kanske som en suvenir. Men han fiskar fram något bakom skylten, något vitt. Kanske en hopvikt lapp, ett kärleksbrev, vägbeskrivning, en kod eller en påse med vitt pulver, kokain….? Min fantasi vet inga gränser, men jag får nog acceptera att jag aldrig kommer att få veta.

En kväll slår migränen till, kör över mig och jag tvingas kapitulera. Ligger i sängen med slutna ögon i timmar. Det är då jag hör dem. Mitt fönster står öppet liksom deras och de njutningsfulla stönen tycks komma från alldeles bredvid. Och är det inte just i sådana stunder livet känns som mest ironiskt? Jag ligger och plågas, har så ont att jag vill kräkas till ljudet av mina grannar, ett älskande par.

Jag läste i lokaltidningen att inbrottstjuvarna slår till när du sover. Nämnde det för min kollega som då berättade om en kvinna. Hon hade vaknat mitt i natten av att en kudde trycktes mot hennes ansikte samtidigt som hon våldtogs. Jag bor inte så långt ner, men det gjorde mig ändå nervös och i går natt hann jag bara slumra till innan jag vaknade. Någon stod i dörren till mitt sovrum och jag försökte få bort synvillan genom att blinka, men denna någon stod kvar. Pulsen rusade och hjärtat bankade så hårt att jag trodde jag skulle kvävas. Men det var ingen där, bara min hjärna som spelar spratt med mig i ett halvvaket tillstånd.

En morgon går vi till tunnelbanan tillsammans, han och jag. Jag sträcker mig efter tidningen City i ett av ställen utanför ingången. Efter några steg märker jag att jag i stället håller i SVD. En bra start får man väl säga, på alla sätt.

Och han kom med blommor en dag. Som ett tecken på vad han känner sa han och min värld gungade till för en sekund.

Sista dagarna

Semesterdagarna tycks rinna bort i hettan. Jag har slutat studera väderprognoserna och vaknar varje morgon utan att förvånas av solen som silar in mellan persiennerna och ljudet av fågelkvitter och barn som leker i plaskdammen utanför.

En sommarnatt spenderas under en bro med färglada lampor hängandes från brofästet. Vi svalkar oss med öl och cider och lyssnar till en fransk soloartist. Det är en natt som skulle kunna vara full av förväntan och spännande möten. Överallt finns sökande blickar, människor som kommer fram, som vill att vi ska följa med. Vårt intresse är svalt och jag känner mig ganska nöjd när jag beger mig mot tunnelbanan. Någon kommer fram till mig. Säger att han ska skjutsa hem mig, att jag är söt och skall följa med honom. Jag svarar att jag ska åka med tunnelbanan. Han tar ett hårt grepp om min handled, gör mig illa, när han drar mig mot en taxi. Sliter mig loss och han säger förlåt, men jag är redan på väg bort med bultande hjärta. Vill bara hem. Utanför porten möts vi igen, den svarta grannkatten och jag. Jag klappar henne en stund, för att hon finns där, för att lugna mig, trösta.

Dagen efter träffar jag honom igen. Vi promenerar en stund innan vi slår oss ner på en filt i skuggan. Småpratar, tittar på båtar och dricker kaffe från en termos. Känner att jag trivs där.

Första juli-helgen

Första doppet i år. Det svalkade underbart och just i den stunden, när jag sicksackade mellan filtarna med vattnet droppandes, kändes allt perfekt. Kvällen fortsatte på ett mycket fint sätt. Middag med vänner på en exotisk thairestaurang och senare på en terrass med utsikt över stockholmsnatten. Vi fann en champagneveranda, dansade på vackra mattor med kandelabrar och skinnmöbler till Jay-Z.

Dagen efter var det dags att träffa honom igen. Jag vet att jag måste göra ett val och nu trodde jag att jag skulle få klarhet i allt. Men om sanningen ska fram hade jag redan valt, jag hade redan valt honom. Ändå måste jag få känna mig helt säker att det blir rätt.

Möts upp vid Djurgårdsbron för en promenad i värmen. Vi letar oss fram till ett café och får sällskap av en äldre man som sörplar i sig tomatsoppa. Vi småpratar vidare och mannen verkar trivas med att diskret lyssna på hur vi utforskar varandra med olika frågor och svar. När sopptallriken är tom reser han sig mödosamt upp och förklarar att det är alldeles för varmt för honom i solen. Vi nickar och ler. Av någon anledning berör han mig och jag kan inte låta bli att fundera över om han är ensam.

Vi promenerar vidare, men lägger oss efter ett tag i gräset under ett skuggande träd. Jag frågar vad han vill och han svarar att han vill hitta någon. Någon som han så småningom kan flytta ihop med, skaffa familj med. Men det är svårt, vi pratar om just det. Hur svårt det är och jag är osäker på vad han känner. Jag fryser och han stryker lite över min knottrade arm. Vi skiljs åt med en kram och han säger att han gärna vill fortsätta att träffa mig. Vi kramas igen innan vi går åt varsitt håll.