
Lyssnade till hans andetag hela natten utan att själv få någon sömn. Det var nog då, under alla dessa timmar, det blev tydligt för mig. Han kysste min panna, min mun innan han gick till jobbet. Jag låg kvar och funderade. Kroppen värkte, som skavsår av sängen, men jag stannade och tillslut lyckdes jag få lite sömn.
Jag är ju glad, men i stället börjar jag gråta när jag tittar på den turkosa väggen i soffan. Det gör mig livrädd att jag är lycklig, att jag känner så mycket. Som aldrig förr. Vågar inte längre tro att det kan få vara så.
Kvällens låt: Snö - Laleh
2 kommentarer:
Ibland vet man bara att något förändrats radikalt.
Väggen går alltid att måla om, om du skulle vilja det, men den är säkert fin som den är nu.
Killen är bra. Trevlig, naturlig och snäll. Ni verkar trygga i varandras sällskap.
All lycka önskar jag dig!
Kramar
Maria:
Tack vännen. Kram!
Skicka en kommentar