I nuet

Julen är förbi och jag går till jobbet, till gymmet och sedan hem. Försöker vara i nuet, för jag läste någonstans att det är bra övning för hjärnan. Så på tåget hem stänger jag av min Ipod, bara lyssnar och är. Så hör jag något nytt i nuet, jag hör chauffören ropa ut ”Välkomna ombord! Det här är ett perfekt tåg att sitta på för det går till Ropsten. Så håll i hatten för nu stängs dörrarna”.

Feel like going home - Yo La Tengo

Hoppfullt

”Det kanske äntligen ordnar sig nu” säger hon i telefonen, min mamma. Hon syftar på sina döttrar som nu äntligen börjar få ordning på tillvaron efter ett par livskriser. Och vad jag hoppas att hon har rätt.

Men livet är så skört, kan vändas uppochner på ett ögonblick. Jag tänker på en vän som berättade häromdagen att hans pappa fått cancer, som spritt sig. Först tänkte jag att det var himla trist. Visste ju att han varit sjuk, men inte att det var så illa. Men om jag tänker mig att det skulle vara min pappa inser jag att det är så mycket mer än trist. För mig är det omöjligt. Det får bara inte hända. Att någon jag älskar blir sjuk, allvarligt sjuk. Och det är väl därför det är så svårt att släppa in någon ny. Men nu verkar allt som sagt vara under kontroll så det är bara att hålla tummarna att inget oväntat händer.

Kvällens hoppfulla låt: Something Good Can Work - Two Door Cinema Club

På spåret

På perrongen en kväll. Högljudda gäng med ölburkar i handen. En kille står på spåret och kissar. Han ställer sig mitt på rälsen med utsträckta armar vid tunnelns mynning. Tror han är odödlig. Tåget ska komma om sex, nej fem minuter.

Så händer något, det börjar knäppa i skenorna och ett ljus sprider sig i tunneln. Texten på skylten ändras till ”INGEN PÅSTIGNING” och killen hinner klättra upp på perrongen när tåget dundrar förbi. Känner en huvudvärk sprida sig och inser att jag biter ihop käkarna och inom mig skriker jag ”DIN JÄVLA IDIOT, ÄR DU INTE KLOK!!!”, men det stannar där.

Stunder av ingenting

Så vaknar jag upp till mörker och frost. Å andra sidan känns det som om jag inte vaknat alls de senaste dagarna. Inte förens kvällen är på väg att ta slut och det är dags att gå och lägga sig igen.

Karusellen har snurrat så snabbt på sista tiden och jag har inte fått de där välbehövda stunderna av ingenting. Jag tycker ju om när det händer saker, men nu vore det skönt med en helg utan planer.

Den senaste helgen blev det nästan ingen sömn och jag vaknade med en intensiv huvudvärk och en känsla av att inte vilja röra mig alls. Och trots att jag bara önskade att det inte var så kändes det skönt att få den där filten och handen som strök över håret och frågan om jag ville ha något.

En ny framtid (och oåterkalleligt vuxen eller?)

Nu är framtiden här och jag har nått dagen då allt ska förändras. Och jag väntar på det.

Det har varit en speciell helg på flera sätt. Framförallt en fin helg, fina upplevelser med mina närmaste.

På skön brunch med för mycket god mat och plötsligt har jag placerats på en stol med en manskör som sjunger om Jenny och jag tänker att det känns som jag drömmer. Men det är verkligt. Ser ut över alla dessa människor som sjunger för mig i olika stämmor och handen som håller mig för att jag inte ska falla. Sen beger vi oss till chokladfestivalen och smakar på choklad efter choklad trots att vi för länge sedan är proppmätta.

Så är alla vinglasen diskade och lägenheten nästan återställd i normalläge. Jag är trött och redo att vakna upp till en ny arbetsvecka. För det här är en söndagskväll som jag inte tänker känna sorg över. Allt roligt är över för denna gång och jag är nöjd. Allt blev som jag ville.

So it's over - Weeping Willows

Inte riktigt bra

Söndag kväll har blivit min fiende. Helgen är nästan över, allt roligt förbi och ännu en arbetsvecka att vakna till. Det känns sorgligt varje gång.

Lördagen spenderade jag med att åka kors och tvärs med tunnelbana, buss och pendeltåg till 3-årskalas, 30-årsfest och en inflyttningsfest däremellan. Det blev allt som allt en mycket trevlig dag, kväll och natt. Vi kom hem mycket sent och jag välte ner sänglampan i min fumlighet. Glassplitter över golvet och nästa morgon vaknade jag med huvudvärk i en skitig lägenhet med trasig sänglampa.

Och nu känner jag den här känslan av obehag och något extra den här söndagen för jag tänker på att om en vecka är det jag som fyller 30. Tänkte först att det skulle bli mysigt, lugnt, med familj och vänner. Åh nu vet jag inte, kan jag inte bara få en time out och fundera. Min oroliga själ har vaknat till och jag vill nog inte fylla 30 i alla fall. Det känns inte riktigt bra. Nej, det känns inte alls bra.

Och kvällens låt: Hope There's Someone - Antony & The Johnsons

Bara är

Fastnar här. Ja jag vet, blommorna ska vattnas och disken diskas, strykbrädan ställas undan och tvätten måste på något vis ta sig från torktumlaren till garderoben. Men nu sitter jag här och bara är.

För jag är sådär fånigt kär. Jag har ju varit det ett tag nu, men det går liksom inte över. Å helgen har varit en skön blandning av honom, fika, vännerna, solsken och en terrakotta armé.

Och kvällens låt: Kom Igen - Steget

Inte bara tjejen han träffar....

Det är söndag i soffan med tända ljus och politisk duell på teven. Försöker förstå vad de säger och jag inbillar mig att jag fattar en del, men förstår samtidigt att något är riktigt fel när jag börjar tycka synd om Reinfeldt. Inte för att han är Sveriges statsminister, med fet plånbok och fin kostym i teve. Det måste vara något annat (förutom att jag inte tänker rösta på honom), men sen försvinner känslan och jag känner mig bara tom.

Det har varit en fin helg. Jag har en känsla av att allt är så bra nu och då tappar jag något. Drömmarna, längtan eller så är jag bara skraj. Mitt i allt, när allt känns så bra är det som att ensamheten kommer krypandes. Rädd att saker inte ska bli av, att vardagen ska ta över och känslorna svalna. Att jag ska bli besviken.

Vi tog pendeln till en annan del av Stockholm där vi åt middag med hans familj. Alldeles innan bekände han att det var första gången de fick träffa en flickvän till honom och det kändes liksom lite större då (för mig, antagligen även för dem). Men det blev en trevlig kväll och på pendeln hem kändes det annorlunda. Det kändes mer verkligt, att jag är hans flickvän nu som han åker hem tillsammans med. Inte bara tjejen han träffar.

I mataffären dagen efter ser jag någon från ett tidigare liv. En biperson, men som ändå får mig att minnas den tiden. Han står där med en annan tjej än då och jag funderar på om jag ska hälsa. Bestämmer mig för att det inte är en bra idé. Känner mig matt och rufsig i håret efter kärleksfullt omtumlande i soffan. Hälsade inte utan skyndade förbi med shoppingkorgen i högsta hugg. Har det bättre nu och inget större intresse för det som var.

På tunnelbanan

Nätterna på tunnelbanan kan ibland kännas outhärdliga. Ett tåg är inställt och vi tvingas vänta arton minuter på denna deprimerande plats. På tåget ser jag en reklambild med en kvinna i ett badkar och jag önskar så att det kunde vara jag som låg där i stället. På en annan perrong får jag vänta arton minuter till och jag vill verkligen inte vara där. Sluter ögonen och försöker låtsas att jag inte finns just då.

En kille slår sig ner bredvid mig på bänken och jag måste studera honom, för att lista ut hans status. Mår han dåligt måsta jag fly bort. Ibland tänker jag att jag är bra galen ändå och borde söka hjälp. Men jag tvingar mig att sitta kvar. Har på högsta volym och börjar räkna ner tiden i antal låtar. Bara tre kvar. Och jag tar mig hem även denna natt.

Längtar bort

Det är söndag igen och trots att solen har skinit ibland har den näst sista augustihelgen i år inte riktigt känts så somrig. Jag vet inte riktigt vad som krävs, för jag har ätit frukost på en solig balkong, gått på fest i klänning och sandaler, viftat bort getingar på ett café och känt mig kär och hållit i hand. Ändå är det ingen riktig sommarkänsla som infunnit sig. Kanske är det lika bra att acceptera att den är på väg att ta slut.

Å jag längtar bort, vill se något annat, lämna denna plats. Det har varit så många kansken och tal om resor som aldrig blivit av och när jag hör om alla andras resor längtar jag så att jag snart blir galen. Men nu finns inga planer och en mörk tid ligger framför oss. Det får bli många levande ljus, tekoppar att värma händerna på. Kanske rödvin, biobesök och cafémys. Förhoppningsvis även förälskelse och kärlek. Allt för att ta vara på och njuta av det som är och måste bli. För sen, någon gång, måste jag få komma bort.

Turkosa väggen

Målade en vägg i vardagsrummet turkos. Det blir nog bra, men insåg samtidigt att min lägenhet aldrig kommer bli som förr igen. Sjönk ner i soffan med en konstig känsla. Ingenting känns som förr.

Lyssnade till hans andetag hela natten utan att själv få någon sömn. Det var nog då, under alla dessa timmar, det blev tydligt för mig. Han kysste min panna, min mun innan han gick till jobbet. Jag låg kvar och funderade. Kroppen värkte, som skavsår av sängen, men jag stannade och tillslut lyckdes jag få lite sömn.

Jag är ju glad, men i stället börjar jag gråta när jag tittar på den turkosa väggen i soffan. Det gör mig livrädd att jag är lycklig, att jag känner så mycket. Som aldrig förr. Vågar inte längre tro att det kan få vara så.

Kvällens låt: Snö - Laleh

Förändring

Jag borde inte, men kan inte låta bli. Men när jag vaknar en stund senare i soffan känner jag mig inte ett dugg piggare. Någonting har förändrats, i luften eller med ljuset. Kylan tar sig in genom kläderna och får mig att frysa och svettas på samma gång.

När jag promenerar hem från jobbet känner jag mig arg, utan anledning. Väl hemma inser jag att jag känner mig låg, deppig. Även det utan anledning. Det känns som om hösten redan är här och jag vill inte. Sommaren, den behagliga underbara sommaren bara försvann utan förvarning.

Vad som händer

Det är svårt ibland att sortera bland alla händelser, stora som små, och förstå. Vad betyder allt? Är det något att lägga vikt vid eller är det bara en massa slumpvisa händelser som ibland vävs samman?

Jag noterar en man framför mig, på trottoaren. Han ser inte mig, går tyst bakom. Han traskar ut i gräset till ett stängsel. Börjar vicka på en varningsskylt som sitter fastnitad i stängslet och jag funderar över om han vill plocka bort den, kanske som en suvenir. Men han fiskar fram något bakom skylten, något vitt. Kanske en hopvikt lapp, ett kärleksbrev, vägbeskrivning, en kod eller en påse med vitt pulver, kokain….? Min fantasi vet inga gränser, men jag får nog acceptera att jag aldrig kommer att få veta.

En kväll slår migränen till, kör över mig och jag tvingas kapitulera. Ligger i sängen med slutna ögon i timmar. Det är då jag hör dem. Mitt fönster står öppet liksom deras och de njutningsfulla stönen tycks komma från alldeles bredvid. Och är det inte just i sådana stunder livet känns som mest ironiskt? Jag ligger och plågas, har så ont att jag vill kräkas till ljudet av mina grannar, ett älskande par.

Jag läste i lokaltidningen att inbrottstjuvarna slår till när du sover. Nämnde det för min kollega som då berättade om en kvinna. Hon hade vaknat mitt i natten av att en kudde trycktes mot hennes ansikte samtidigt som hon våldtogs. Jag bor inte så långt ner, men det gjorde mig ändå nervös och i går natt hann jag bara slumra till innan jag vaknade. Någon stod i dörren till mitt sovrum och jag försökte få bort synvillan genom att blinka, men denna någon stod kvar. Pulsen rusade och hjärtat bankade så hårt att jag trodde jag skulle kvävas. Men det var ingen där, bara min hjärna som spelar spratt med mig i ett halvvaket tillstånd.

En morgon går vi till tunnelbanan tillsammans, han och jag. Jag sträcker mig efter tidningen City i ett av ställen utanför ingången. Efter några steg märker jag att jag i stället håller i SVD. En bra start får man väl säga, på alla sätt.

Och han kom med blommor en dag. Som ett tecken på vad han känner sa han och min värld gungade till för en sekund.

Sista dagarna

Semesterdagarna tycks rinna bort i hettan. Jag har slutat studera väderprognoserna och vaknar varje morgon utan att förvånas av solen som silar in mellan persiennerna och ljudet av fågelkvitter och barn som leker i plaskdammen utanför.

En sommarnatt spenderas under en bro med färglada lampor hängandes från brofästet. Vi svalkar oss med öl och cider och lyssnar till en fransk soloartist. Det är en natt som skulle kunna vara full av förväntan och spännande möten. Överallt finns sökande blickar, människor som kommer fram, som vill att vi ska följa med. Vårt intresse är svalt och jag känner mig ganska nöjd när jag beger mig mot tunnelbanan. Någon kommer fram till mig. Säger att han ska skjutsa hem mig, att jag är söt och skall följa med honom. Jag svarar att jag ska åka med tunnelbanan. Han tar ett hårt grepp om min handled, gör mig illa, när han drar mig mot en taxi. Sliter mig loss och han säger förlåt, men jag är redan på väg bort med bultande hjärta. Vill bara hem. Utanför porten möts vi igen, den svarta grannkatten och jag. Jag klappar henne en stund, för att hon finns där, för att lugna mig, trösta.

Dagen efter träffar jag honom igen. Vi promenerar en stund innan vi slår oss ner på en filt i skuggan. Småpratar, tittar på båtar och dricker kaffe från en termos. Känner att jag trivs där.

Första juli-helgen

Första doppet i år. Det svalkade underbart och just i den stunden, när jag sicksackade mellan filtarna med vattnet droppandes, kändes allt perfekt. Kvällen fortsatte på ett mycket fint sätt. Middag med vänner på en exotisk thairestaurang och senare på en terrass med utsikt över stockholmsnatten. Vi fann en champagneveranda, dansade på vackra mattor med kandelabrar och skinnmöbler till Jay-Z.

Dagen efter var det dags att träffa honom igen. Jag vet att jag måste göra ett val och nu trodde jag att jag skulle få klarhet i allt. Men om sanningen ska fram hade jag redan valt, jag hade redan valt honom. Ändå måste jag få känna mig helt säker att det blir rätt.

Möts upp vid Djurgårdsbron för en promenad i värmen. Vi letar oss fram till ett café och får sällskap av en äldre man som sörplar i sig tomatsoppa. Vi småpratar vidare och mannen verkar trivas med att diskret lyssna på hur vi utforskar varandra med olika frågor och svar. När sopptallriken är tom reser han sig mödosamt upp och förklarar att det är alldeles för varmt för honom i solen. Vi nickar och ler. Av någon anledning berör han mig och jag kan inte låta bli att fundera över om han är ensam.

Vi promenerar vidare, men lägger oss efter ett tag i gräset under ett skuggande träd. Jag frågar vad han vill och han svarar att han vill hitta någon. Någon som han så småningom kan flytta ihop med, skaffa familj med. Men det är svårt, vi pratar om just det. Hur svårt det är och jag är osäker på vad han känner. Jag fryser och han stryker lite över min knottrade arm. Vi skiljs åt med en kram och han säger att han gärna vill fortsätta att träffa mig. Vi kramas igen innan vi går åt varsitt håll.

Semester

Solen skiner hela dagarna och jag blir alldeles matt av värmen. Men vad gör väl det, semester. Underbart!

Spenderar förmiddagen på en filt i gräset med en bok under näsan. Funderar lite över mötet kvällen innan. Hade inga förväntningar, tänkte mest att det kunde vara trevligt att fylla måndagskvällen med något. Möttes vid tunnelbanan och promenerade längs med vattnet. Slog oss ner på kajkanten med varsin glass och kaffe. Solen gick långsamt ner bakom oss och jag insåg att jag glömde bort mig själv. Inget behov av att tänja och böja för att få samtalet att fungera. Bara vara. Tillbaka vid tunnelbanan säger han att han haft trevligt. Vi kramar om varandra och säger att vi ska höras. Men när jag ligger på filten i gräset med min bok funderar jag över fortsättningen. Inser att jag vill att vi ska höras, men jag kommer inte att höra av mig. Jag är för trött av allt som varit. Trots att jag vill är jag även beredd att låta det rinna ut i sanden. Kanske för att jag tappat hoppet lite.

Men han hör av sig. Frågar om min dag och om vi kanske kan ses till helgen igen eller så om jag har lust.

Nej, det blir aldrig som man tänkt sig. Den läxan tycks jag få lära mig om och om igen. Jag är inte så ledsen för det, men trött. Försöker se de små sakerna som faktiskt gör mig glad.

Inledde helgen med att däcka i magsjuka. Nu, söndagskväll märker jag först när jag reser mig från soffan hur matt jag är.

Höjdpunkten för min lördagskväll var att ligga i sängen och titta på fyrverkerierna som syntes från mitt sovrumsfönster efter en konsert med Kiss på Stadion.

I dag har jag bara rört mig långsamt genom lägenheten och inte haft så mycket högre krav på dagen.

Kanske det här med att hitta den rätta inte är så lätt, inte för att jag någonsin trott att det skulle vara det. Kan det vara så illa att – Alla bra är redan upptagna...?

Kvällens låt: Sometimes You Can't Make It On Your Own - U2

När jag kommer hem från jobbet drar jag på mig springskorna och beger mig ut. Till en början känns det tungt. I skuggan av träden hör jag vågor skölja in. Samlar mig för den branta backen. På ängen, små lammungar, och jag kämpar vidare mot nästa backe. Kroppen vill ge upp, stanna och pusta ut, men jag bestämmer. Fortsätter och tillslut har jag tagit mig runt och tillbaka till startplattan som utgörs av en träbro. Det känns bra, jag är nöjd.

Hemma ser jag att han har ringt, men bara för att säga att han är sjuk. Sjunker ner i soffan och smuttar på vinet som blev kvar från gårdagen. Anade redan i morse. Han satt sammanbitet vid frukostbordet och ville inte ha annat än en kopp the. Försökte göra glad, men han nappade inte. I trapphusset satt en lapp om en besiktning jag alldeles glömt av. På Centralen hade man spärrat av min vanliga väg och på jobbet fick jag direkt ta tag i ett litet problem som involverade inställda tåg, inbjudna gäster och stress, men som slutade med en ganska intressant kurs.

Nu i soffan efter min joggingtur är jag ändå ganska nöjd.

Kvällens musik: What I’m looking foor – Brendan Benson

Ny lycka

Jag vaknar med en molande huvudvärk, sov för länge och det är okej. Äter frukost i soldränkt lägenhet. Jag ska göra färdigt de sista kompletteringarna för kursen i dag, men lockas i stället av en fika med vännerna. Vi sitter länge och småpratar om de små och stora sakerna i livet.

När jag kommer hem blir jag trött, för jag vet vad som väntar. När jag väl tar tag i det går det lättare än jag trott och nu är jag klar. Det har varit svårare på slutet, distraherats och tappat fokus. Och denna någon som distraherar hör av sig och vi pratar på om våra olika liv. Jag har gått och blivit ganska rädd av mig. Rädd att bli sårad. Ändå visar han klart och tydligt vad han vill, men jag har blivit lurad tidigare.

Han vill att vi reser bort tillsammans, men jag vågar inte riktigt svara. Innan vi somnar säger jag att jag måste förnya mitt pass. Det har blivit en symbol för att ”vi” finns i framtiden och jag försöker förklara varför jag inte riktigt vågar tro. Alla andra gånger har det inte gått. Jag tänker att nästa gång vi ses ska jag ge allt, släppa taget, men så får jag inte fram det. Och när jag säger att jag tycker om honom svarar han att han tycker om mig också, så mycket.

Det känns som en lyx att vakna upp och mötas av ett leende. Täcket som sparkas undan och hans famn. Hjärtat som bankar mot mitt. Att få äta frukost tillsammans innan vi skiljs åt. På ytan som vanligt, men inom mig finns en ny lycka.

Efter en månad...

Vad jag känner svävar lite ovanför just nu. Jag når inte. Hemma från jobbet och innan jag sparkat av mig skorna kikar jag in genom badrumsdörren. Den gröna tandborsten i glaset bredvid min. Sedan sovrumsdörren och virrvarret av täcken och kuddar. I köksfönstret en ensam röd ros i en vas. Den slokar lite trots att jag verkligen försökte få den att trivas.

Han

Vi ses, flera gånger i veckan. Han ringer, varje dag. När vi ses är det utan stora planer. Han kommer förbi. Vi tar en promenad, äter lunch på en thairestaurang, kollar på tv i soffan. Det händer att han somnar där, med armen omkring mig. Jag tror att vi kommer från olika världar på något sätt, men jag har inte klart för mig hur.

När han kom förbi i går hade han en present till mig. Det gjorde mig nervös och rörd. Vad kan han möjligtvis komma på att ge mig efter så kort tid? Han fick ett infall, sa han. Hade slagit in den i julpapper. Det visade sig vara ett par hörlurar till min ipod. Mina hade gått sönder. Insåg att det nog var det bästa han möjligtvis kunde ge mig. Vad jag behövde och ville ha.

Fint med blommor

I dag blev vi, jag och mina kollegor, avtackade på jobbet med blommor och glass. Inte för att vi ska sluta, utan för att vi ska byta avdelning.

Det är någonting med blommor. De ger mig en positiv kick. Har ställt dem i en vas på köksbordet och varje gång jag råkar se dem blir jag glad.

Nya kapitel

Nu har jag lämnat in sista uppgiften till kursen jag gått under våren. Det känns konstigt tomt. Så mycket tid som det har tagit.

Som en fin belöning ska jag gå på ”The last Bounce” i morgon med min syster. Tror det blir en superkväll.

En ny någon har gjort entré i mitt liv. Alla dessa personer som kommer och går. Som utgör olika kapitel i mitt liv. Jag har märkt att det oftast tar slut lika fort som det började. Gör mig avvaktande, tänker att det kanske inte blir mer.

Jag vet inte vad jag vill ha längre och därför väntar jag bara på att den där känslan ska komma. Känslan av att det inte riktigt känns rätt eller kanske att han svalnar och glider bort. Då är det bara att gå vidare. Innan dess hinner jag ta emot hans ivriga kyssar, lyssna till de vackra orden och känna hans doft i min tröja när han gått.

Sol och mörker

På en plaststol vid Nytorget med saffran och pekannötkola i bägare. Första glassen i solen.

Sitter kvar vid datorn och pluggar efter jobbet. Stopp i tunnelbanan, någon har dött. När klockan närmar sig sju bestämmer jag mig för att det är dags att ta sig hem. Släcker ner skärmen och beger mig ut i skymningen . Tänk att livet ändå fortsätter som vanligt utanför medan räddningstjänsten arbetar med att samla ihop delar av en människa. Försöker vifta bort, men lite av mörkret stannar kvar.

Traskar genom stan och ser på bussarna att det fortfarande är stopp. Människor står upptryckta mot fönstren och jag tänker-”nej, inte jag”. Traskar en bit och lyckas ta mig hem från en station längre bort.

På min hemstation ligger en man på asfalten. Väktarna försöker få liv i honom och han tycks muttra något. Byxorna är nerpissade och han håller hårt i blåa systemkassen. Åter mörkret, det finns där men jag vill inte se det. Är det fegt?

Vårkänslor eller vad!?!!

Funderar över hur tidigt det är legitimt att gå och lägga sig en fredagskväll när mobilen plötsligt piper till. Såg framför mig en lugn kväll i soffan när ett litet meddelande förändrade allt.

”Får jag komma över till dig nu, en sista gång?”

Minns vårt sista samtal någon månad tidigare. Han frågade om vi skulle ses och jag tvekade en sekund. Han förstod och efter vi lagt på kom tårarna. Ibland måste man vara den som sårar, men jag hatar det.

Jag svarar att han får komma förbi. Jag vill ha honom här, ibland, men han får avgöra själv vad som är bra för honom. Öppnar med rufsigt hår och pyjamasbyxor. Trodde kanske att han skulle bli avskräckt, men det visade sig istället att pyjamasbyxor var riktigt sexigt. Vaknade till med jämna mellanrum, men det var det värt. Varma läppar mot min axel, en strykning över min arm.

Som vanligt en lång frukost framför nyhetsmorgon. En promenad i vårsolen och mot min vilja har han fastnat i mina tankar.

Står emot impulsen att höra av mig, men när mobilen piper till nästa gång är jag säker på att det är han. Men jag har fel. Helt otippat, han jag bytte nummer med för ett par veckor sedan. Drar mig till minnes en fin ytterrock och mjuka läppar. Förstår inte vad han vill, men jag svarar på meddelandet. Han fortsätter att skriva utan att föreslå något konkret och någonstans inom mig drar jag en djup suck.

Om en kväll på stan

Han står i baren, nickar till mig. Jag nickar tillbaka. Lutar mig över disken.

- Känner igen dig?

En kollega visar det sig. Vi pratar en stund. Det är vid sådana här tillfällen man får veta hur det egentligen är. Han är missnöjd med sin lön och blir inte mer nöjd när han får höra att min ligger aningen över hans. Han vill egentligen jobba med ett mer kreativt jobb, men tryggheten i det här lockar mer. Han försvinner iväg på toaletten och jag beger mig ut i folkhavet igen. Finner mitt sällskap.

Vi smuttar på vin, dansar och småpratar med folk. Ser kollegan vid flera tillfällen och innan han går ger han mig en sista nick. Fastnar i ett samtal med en kille. Efter en stund tar han ett steg bakåt och utbrister:

- Men du, du är ju snygg!
- Eh, jaha?
- Men vad säger du, ska vi hångla?

När lamporna tänds hämtar jag ut min jacka och åker hem. Det sista glaset vin var onödigt kan jag tyvärr konstatera när jag på Östermalms perrong sluter ögonen för en stund. Måste genast öppna dem för att konstatera att universum inte snurrar som en torktumlare.

Sover oroligt och sjunker in i olika drömmar. På morgonen stryker någon mig över armen. Stelnar först till. Det ska ju bara vara jag här, men inser att det fortfarande är en dröm. Väljer att stanna kvar, omfamnas av drömmen en stund till.

På kontoret igen

Hinner sjunka ner i soffan några sekunder innan telefonen ringer. Det har varit en tuff dag på jobbet. Tre femtedelar av styrkan var borta. Två var vi som kämpade oss igenom allt arbete och som trots allt lämnade jobbet ganska nöjda med oss själva.

Jag svarar och vet med detsamma att min tid i soffan är förbi. Ut i kylan, på perrongen, tåget och in på kontoret. Ett helt annat kontor än det jag lämnade tidigare. Tyst, mörkt och öde. Ringer några samtal framför datorn och när jag sitter där med kaffekoppen och ett nerkluddat block framför mig tänker jag på honom. Han befinner sig bara en gata bort. Jag skulle kunna gå förbi, men har inte energin.

När jag släcker ner och klär på mig för att gå hör jag mobilen plinga till. Det är han som undrar hur jag mår. Jag går ner i tunnelbanan innan jag svarar att jag är på väg hem. Synd att han inte hörde av sig lite tidigare svarar han, för då hade jag kunnat komma förbi. Jag väntar på perrongen igen, på tåget och ut i kylan innan jag utmattad sjunka ner i soffan.

Början till något

Det börjar bli ljusare, ute. Jag längtar efter förändringar. Men det blir inga, inte nu. Något tynger ner och gör det omöjligt att orka. Jag börjar lite försiktigt här och där med olika projekt och tankar, men inget blir slutfört. En skiss, en text, en idé. Tillsammans blir de en början till något.

Jag springer ner till gymmet, sätter molekylerna i rörelse och hoppas att energin skall stanna kvar. Det känns bra att röra på sig, men allra mest längtar jag efter att promenera med solen i ansiktet.

Hemma sjunker jag ner i soffan och somnar till en stund framför nyheterna. Då har alltid mörkret tagit över och det känns som kväll resten av dagen. Men det blir i alla fall ljusare.

Fånigt kommersiellt jippo?

En söndagskväll i soffan. Självaste Alla hjärtans dag och här sitter jag i soffan iförd morgonrock och pyjamas och känner mig ganska nöjd. Jag har spenderat dagen med min älskade familj.

Fånigt kommersiellt jippo som skall få oss att spendera mera. Men också en dag som får oss att treva efter varandra. Drivna av en rädsla för ensamheten eller kanske ett sökande efter bekräftelse. Visst är jag väl älskad?

Många singlar bävar inför denna dag. Den är väl bara tänkt för de som lever parvis. Men det kanske även kan vara den dagen då den som i hemlighet längtat vågar träda fram och blotta sina känslor för någon. Vad vet jag?

Jag tycker det ändå kändes ganska bra att inte behöva fundera över vad jag skulle ge till min käraste (eftersom jag inte har någon sådan) utan i stället behandla dagen som vilken som helst.

Minnen i en flyttkartong

Sitter på golvet med sagoböcker, pussel, dockor och brev utspritt omkring mig. Nästan allt känns bekant även om jag glömt mycket. Vem jag var då. Här ligger små ledtrådar framför mig. Hälften av dockorna har jag klippt av håret på. Men någon hårfrisörska blev jag ju inte, och det kanske jag kan förstå när jag ser dem nu.

Jag häpnas över en del teckningar. En blyertsskiss av en äldre man med djupa fåror i ansiktet. Till och med fått till skuggorna i ansiktet. Jag var femton då.

Studentmössan, jag är så glad att den visade sig finnas i en av kartongerna. Vänder på den och hittar orden som står skrivet med bläck på insidan. Min första stora kärlek.

Kill Bill, tända ljus och Periquita Reserva

Fredag kväll. Kill Bill, tända ljus och Periquita Reserva. Efter filmen spelar vi musik och pratar en massa skit om ingenting alls och precis allting.

”Gillar dig som fan” säger han och tittar allvarligt på mig.

Kvällens låt är Beast Of Burden med The Rolling Stones.

På morgonen står jag länge i duschen. Låter varmvattnet skölja bort den svagt molande huvudvärken orsakad av för lite sömn och rödvin. När jag kommer ut har han gjort te. Vi dricker smoothies och äter mackor med stekt ägg framför Nyhetsmorgon. Ser en tant skrapa fram tjugofemtusen i månaden och suckar avundsjukt.

Tittar lite i en second hand butik innan vi tar farväl vid tunnelbanan. Tror inte jag vill ses igen. Så är det jämt nu. Antingen vill han och inte jag eller så är det tvärtom. Traskar hem och sätter på en kopp kaffe.

Sista biten på plats

Äntligen är sista biten på plats (bokstavligt talat)